World Food Sovereignty Day

Igår, den 16 oktober uppmärksammades Word Food Sovereignty Day runt om i världen.

Matsuveränitet är ett begrepp som troligtvis kommer bli allt vanligare de kommande åren och som lanserades under 90-talet av Via Campesina, ett globalt nätverk för småbrukare. Enligt dem handlar matsuveränitet om att mat inte får reduceras till enbart en handelsvara som alla andra, eftersom tillgången på mat är en grundläggande mänsklig rättighet som då sätts på spel. Länders och folks rätt att själva styra sin matproduktion och konsumtion är för dem en grundläggande rättvisefråga, men också avgörande för att kunna uppnå FNs klimatmål.

I en rapport från 2009 från Agriculture at a Crossroads från IAASTD (International Assessment of Agricultural Knowledge, Science and Technology for Development) avfärdas (den eventuella) myten om att det storskaliga, industriella jordbruket i längden skulle vara ekonomiskt, socialt och ekologiskt överlägset det småskaliga. Istället argumenterar rapporten  för en nytt paradigm för det småskaliga, lokalt förankrade arbetsintensiva jordbrukets roll i framtiden. Om vi ska ha någon som helst chans att uppnå klimatmål och trygga vår matsäkerhet med osäker  tillgång på fossil energi. Samtidigt är IAASTD långt ifrån att romantisera eller att kräva en återgång till förindustriella förhållanden.

Norge som gott exempel

Norsk jordbrukspolitik bygger sedan länge på höga tullar på utländska produkter som skulle kunna konkurrera med norska, speciellt basprodukter som man inte kan vara utan. På liknande sätt fungerade även svensk jordbrukspolitik fram till avregleringen inom jordbruket, som började några år innan det svenska EU-inträdet. Medan vi bara hör talas om “baksidan” av norsk jordbrukspolitik, dvs hur dyr maten är i Norge, har det länge rått samstämmighet över partigränserna i landet om att tullarna fyller ett livsviktigt syfte – att öka självförsörjningen och bidra till en levande landsbygd. Politiken har varit framgångsrik och har också lett till att Norges befolkning är betydligt mer jämnt utspridd över landet. En klar fördel när det kommer till att säkra maten, leva upp till klimatmål och hantera kommande drivmedelsbrist.

Svenskt mat- och oljeberoende

Utanför Matdax på Hökarängsplan faller ett lätt silverglittrande regn, nästan som i en snöglob. Där inne, vet alla som bor i Hökarängen, råder julafton året runt. Till och med nödutgången är målad i extrapris-orange. Härinne trängs människor från söderort stor del av dygnet, flackar med blickarna över hyllrader och galna extrapriserbjudanden. Kassava, ostronskivling, kokbananer, färsk koriander, majrovor, gurkmeja och kastanjer; Matdax grönsaksdisk med ett ovanligt brett sortiment från hela världen kan lätt jämföra sig med en välsorterad saluhall i Stockholms city.

Det till synes enorma, aldrig sinande och ofta galet billiga matberget i våra butiker gör det nästintill omöjligt för oss att reflektera över att allt detta bygger på en fungerande omvärld, som med hjälp av långväga transporter och en välfungerande ekonomi har möjlighet att förse oss både med livsmedel – vi importerar cirka 50 procent av vår dagliga mat, och drivmedel – vi är till 100 procent beroende av andra länders fossila energi. Till övervägande stor del handlar det för både Sveriges och många andra länders del om rysk olja. (De hundratusentals fat olja Sverige importerar dagligen, används huvudsakligen till transporter och till vårt jordbruk.)

Med andra ord är Europa och många andra viktiga matexportländer i världen lika beroende av olja som vi, för att de ska kunna förse oss med mat. Ovanpå det har många av dessa länder en låg eller obefintlig tillväxt. Vilket innebär att många av dessa länders leverantörer säljer oss billig mat här och nu, men också abrupt kan gå i konkurs. Bilden: Matbutik med tomma hyllor i Grekland.

Det ryska exemplet

Redan innan USAs och EUs sanktioner mot Ryssland (som ironiskt nog gäller det mesta utom det viktigaste: olja och gas) hade de ett eget importförbud mot utländskt kött för att gynna sin inhemska produktion. Omvärldens handelssanktioner 2014 stärkte den linjen. Rysslands nya jordbruksminister Alexander Tkatjovs har sedan dess haft till uppgift att stärka landets självförsörningsgrad och den ryska ekonomin genom att ersätta bortfallet av importerade livsmedel, voror och tjänster med landets egna. Sanktionerna har med andra ord – på längre sikt, haft motsatt effekt. Ryssland stärkte sin matsuveränitet. EUs bönder förlorade en stor livsmedelsimportör. Nu börjar franska och italienska företag bryta mot sanktionerna.

Första steget mot matsäkerhet är att börja tänka och agera lokalt. Ett färskt exempel på motsatsen är Venezuela som trots att landet är ovanligt bördigt och gott och väl skulle kunna vara självförsörjande, fram till nu har importerat hela 70 procent av sin dagliga mat. Anledningen; stora oljeintäkter gjorde att de hade råd. Men med ett lågt oljepris de senste åren har lönerna tvingats ner, vilket 2016 resulterade i matkravaller.

Vad kan vi göra i “Lilla Hökarängen” då? Tänk lokalproducerat i mataffären, så är du på god väg. Nu under hösten finns möjlighet att köpa ekologiska ägg utan mellanhänder från familjeföretaget Lilla Grödby som ordnar bakluckeförsäljning i Hökarängen varannan måndag. (Är responsen bra kommer de bli kvar längre). IKVÄLL finns de i Skönstaholm vid pizzerian Lilla Hörnan kl 18.00 och vid Konstiga Fönstret i Hökarängens centrum kl 19.00. (Klicka på bilden för att se datum och tider). Ett annat förslag är att, utifrån tid på året såklart, följa vår frukt- och bärkarta och ta för sig av all den frukt och de bär som växer i närområdet, istället för att gå till affären i det ärendet. Eller så kan man följa Hökarängsbon Petter Berndalens järva initiativ att stödja våra svenska små och mellanstora bönder genom att köpa mat utan mellanhänder direkt från gårdsproducenter.

Mer läsning; Rewiew: The Local Food Revolution: How Humanity Will Feed Itself In Uncertain Times.

Text: Maja Lindström.