“Att tala så att Stina i Hökarängen förstår”, det vill säga så att (även) den trångbodda arbetarklassen i Stockholms yttre söderförorter begriper, var länge ett stående begrepp inom Public Service. Idag lever ett växande antal hökarängsbor sitt liv utan TV-burken, och har i utbyte fått mer tid. Tid för dialog med grannar och vänner. Tid att vara med barnen i vardagen. Tid att tänka själva och ta till sig en ny verklighet. En annan förklaring till tillgängligheten, som är socialt accepterat här, är att välja egen tid före karriärshets. Samtidigt bor här också många som inte har kunnat välja, välja bort arbetslöshet, sjukskrivning och en ny verklighet. Oavsett vad så finns här tid till övers, till att stanna upp på torget, på skolgården, vid gemensamhetsodlingen eller i affären, och prata. Och i samtalen föds en identitet av Hökarängen som en småstad, mitt i sovstaden. Här är också de flesta (pga de små oansenliga hyresrätterna som dominerar i stadsdelen) hänvisade till de gemensamma uterummen. Medan livet i villaförorterna förblir anonymt, bjuder sommarhalvåret här på nya vänskaper …